De senaste dagarna har jag varit mycket uppåt. Det har resulterat i massa bra saker som att jag snart ska på massage, fotvårdsbehandling, fixa håret och så har jag bokat in tio körlektioner. Nu måste jag ha ett körkort. Så är det bara! Men när man är som starkast då vet jag av erfarenhet att botten är nära. Man fyller på energidepån för att klara av svackorna.
Och var kom svackan? Jo när båda barnen blev hungriga och trötta samtidigt och ingen är så stor att de kan göra nåt själv. Då brakade kaoset lös i alla dimensioner. Det är då jag vill hålla för öronen och lipa. Men istället är det bara att agera. Amma en gallskrikande unge (stående) och samtidigt göra gröt och rulla och skära Hugos pannkakor. För att sedan försöka röja undan all gröt som Melker spottat ut på grund av att han fortfarande gallskriker, för att Hugo inte ska trampa runt i det. Och sedan höra Hugo ropa "Mamma, rulla min pannkaka".
När Melker somnat försökte jag ha lite kvällsmys med Hugo och det fick mig att inse hur sällan jag är själv med honom och att det naturligtvis är därför han är så arg på mig jämt. Efter jag läst hans nya Totteböcker satt jag kvar och tittade på honom. Han blundade och tuttade på sin napp precis sådär som han gjorde när han var bebis. Var har tiden tagit vägen? Dagarna med slitet, som fullkomligt flyger förbi är livet, men trots allt det bästa livet.
/C
13 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar