I morgon fyller Hugo som sagt ett år. Det var natten mellan den 26:e och 27:e mars 2008 som mina värkar satte igång. Väl inne på sjukhuset fick vi beskedet att åka hem, eftersom det var långt kvar. Men om något konstigt inträffade skulle vi komma in snarast. Vi åkte hem och låg på soffan och tittade på Tusenbröder medan värkarna höll på, men de kom allt glesare. Klockan halv två på eftermiddagen bestämde vi oss för att åka in eftersom det inte kändes helt ok. Väl inne mätte de Hugos hjärtljud med ctg och under sammandragningarna sjönk de så mycket att pappret inte ens räckte till... Då blev det bråttom. På bara några minuter rullades jag in på operation och Joakim blev iförd en grön dräkt och mössa. Det blev en ganska traumatisk upplevelse för oss både, för nu i efterhand känns det nästan inte som det verkligen hände, mer som om att vi var med i en film. Jag grät så mycket av besvikelsen för att inte få föda normalt, men värst för jag insåg att får de inte ut bebisen NU så kanske den inte överlever. Väl ute sprang de iväg med den och Joakim efter. Sedan kom en av sköterskorna och gratulerade och sa "vilken fin son ni har fått". Jag fick träffa honom ett par minuter. Han var liten och grönfärgad, men så fin så fin. Sen rullades jag upp på uppvaket och det lilla miraklet fick vara med en mycket stolt pappa de första timmarna.
De första dagarna var vi så glada över att han levde och mådde bra. Han var ju liten och hade ett märke i huvudet, men det var inget vi tänkte på. All fokus låg på att få igång amningen. Eftersom jag inte kunde röra mig efter operationen, fick Joakim ge honom ersättning och byta blöjor på honom. Och så försökte jag om och om igen med att amma...
Amningen fungerade aldrig något vidare och det var inte förrens vi flyttade hit till Järfälla och jag började gå på öppna förskolan som någon påpekade att jag inte skulle behöva ha det så här. Hugo skrek hela tiden och jag som då inte hade sovit mer än 30 min i sträck på två månader kände bara att nej nu slutar jag amma och det var nog det bästa som hänt både mig och Hugo. Han blev mindre skrikig och började sova mer.
Tiden som följde var täta besök på öppna förskolan. Det har varit mycket positivt på många sätt. Hugo har blivit mer social, han har lärt sig sitta still under sångsamlingen och blivit väldigt förtjust i att sjunga och klappa händerna. För mig har det också varit jättebra. Jag har har fått några nya bekantskaper och fått prata om det som varit jobbigt. I Solna var mammorna så perfekta och allt var så himla bra, men när jag kom hit så kändes allt mycket mer ärligt, det var så skönt. För livet är inte en dans på rosor alla dagar.
Och här finns lekland, här finns skog, här finns härliga Bro badhus i närheten och massa kompisar. Och förhoppningsvis kan Hugo snart springa ut i lekparken utanför huset och leka. Det har varit ett fantastiskt år. Många gånger väldigt jobbigt. Men Joakim och jag har verkligen blivit ett team som hjälps åt och med allt stöd runtomkring, i form av vänner och släkt och en skrattande Hugo så känner jag bara lycka. Det är en gåva att få se honom växa upp och lära sig nya saker. Han är världen bästa! Hugo blir ett imorgon!!!
/C
Hugo i lektältet.
En jättefin bild på kompisen Vincent.
